SAMMANFATTANDE STÄLLNINGSTAGANDE
Vi ser positivt på ambitionen att stärka regional livsmedelsproduktion och beredskap. Samtidigt konstaterar vi att strategin i sin nuvarande form reproducerar ett majoritetssamhälleligt perspektiv på mark, produktion och utveckling, där rennäringen behandlas som en näringsgren bland andra – snarare än som en rättighetsburen, territoriellt förankrad och kulturgrundande verksamhet.
Strategin saknar ett tydligt urfolksperspektiv och synliggör inte att länet utgör en del av Saepmie, det samiska traditionella territoriet. Det är inte en detaljfråga, utan en strukturell brist.
Om strategin ska vara långsiktigt hållbar – ekologiskt, socialt och rättsligt – måste den erkänna samernas ställning som urfolk och rennäringens särskilda rättsliga och kulturella grund.
Urfolksperspektivet saknas
Rennäringen nämns i strategin, men samerna som urfolk nämns inte. Det innebär att rennäringen språkligt reduceras till näringspolitik. Rennäringen är en kollektiv rättighet och en kulturell och social grund för det samiska folket. Den är beroende av territoriell tillgång till land och vatten och skyddad genom nationell och internationell rätt.
När denna dimension saknas uppstår en normativ förskjutning där rennäringen behandlas som ett särintresse inom regional tillväxtpolitik, snarare än som en rättighetsburen verksamhet med självbestämmande som utgångspunkt. Detta är en grundläggande brist som måste åtgärdas.
Tillväxtnormen som överordnad princip
Strategin genomsyras av ett synsätt med ökad produktion i värde och volym, investeringar och expansion, export och konkurrenskraft. Detta presenteras som neutralt och självklart.
För samisk näringsutövning är detta inte neutralt. Renskötsel bygger på ekologisk balans, renhjordens långsiktiga överlevnad, hushållning av resurser snarare än volymmaximering och kulturell kontinuitet. När tillväxt görs till norm riskerar rennäringen att bedömas utifrån kriterier som inte är förenliga med dess grundläggande logik. Det kan skapa ett tryck mot intensifiering som strider mot ekologiska och kulturella principer. Ett livsmedelssystem kan inte vara hållbart om dess definition av utveckling utesluter alternativa värdesystem.
Mark anges som produktionsyta och den territoriella dimensionen saknas
Strategin beskriver mark främst som produktionsresurs och planeringsobjekt. Synsättet osynliggör urfolket samernas territoriella bruk av markerna. För renskötseln är mark livsrum, grunden för kulturen och en förutsättning för rättighetsutövning.
Renskötselområdet är en bärande struktur i regionens markanvändning. Strategin analyserar inte systematiskt målkonflikter mellan olika markanvändningsintressen som jordbruksexpansion, infrastruktur, vindkraft, skogsbruk och rennäringens betesmarker. Utan denna analys riskerar strategin att reproducera en struktur där majoritetens markanvändning är norm och sker på bekostnad av samisk markanvändning som förutsätts vara anpassningsbar.
Ekonomisk logik och dubbel anpassning
Samiska näringsidkare befinner sig i en dubbel anpassningssituation där de måste uppnå ekonomisk hållbarhet och samtidigt värna ekologisk, kulturell och social hållbarhet.
I samiskt företagande är inte ekonomisk maximal avkastning det överordnade målet. Företag kan upprätthållas även vid låg lönsamhet om de bidrar till helhetlig hållbarhet och kulturell kontinuitet.
Strategins företagsnorm utgår från omsättning, expansion och marknadsintegration. Stödformer och regelverk som bygger på denna norm riskerar att missgynna mångsidig, småskalig och platsbunden verksamhet. Likabehandling är inte liktydigt med rättvisa när strukturella förutsättningar skiljer sig åt.
Strukturella hinder i regelverk och stöd
Strategin talar om stärkt lokal förädling, men analyserar inte varför förädlingsgraden inom rennäringen är låg. Orsakerna är strukturella. Slaktregler är anpassade för domesticerade djur, det är krav på förbokning och centraliserad veterinärkontroll, det råder förbud mot försäljning av egenslaktad ren. Därtill kräver stödmodeller viss omsättning i enskild verksamhet och offentlig upphandling som missgynnar små producenter. Regelverk som är utformade efter majoritetssamhällets produktionsmodell skapar konkurrensnackdelar för samiska producenter. Om strategin vill stärka lokal produktion måste dessa strukturer adresseras.
Holistiskt resursutnyttjande och näringsvärde
I traditionell praxis används hela renen. Idag blir betydande delar av renen avfall, trots högt näringsvärde. Samtidigt lyfter strategin minskat matsvinn och hållbar konsumtion. Ett urfolksperspektiv innebär högre förädlingsgrad och fullständigt nyttjande av animalier. Det är fokus på näringsvärde snarare än enbart ekonomiskt värde. Ren- och viltkött samt vilda bär har dokumenterat högt näringsinnehåll. Mindre mängder kan ge hög näringstäthet. Hållbarhet behöver en vidare förståelse och ska inte reduceras till ekonomisk effektivitet.
Kunskapshierarki
Strategin lyfter forskning och innovation, men erkänner inte uttryckligen traditionell samisk kunskap som jämbördigt kunskapssystem. Aerpimaahtoe bygger på en holistisk förståelse av människa och natur, långsiktighet, försiktighetsprincip och ekologisk balans. Vi ser en risk för epistemisk dominans där akademisk kunskap ges företräde medan urfolkskunskap reduceras till kultur och tradition. Då riskerar en kunskapshierarki att reproduceras, där vissa kunskapssystem ges tolkningsföreträde. Ett hållbart livsmedelssystem i Saepmie kräver jämbördig integration av kunskapssystem.
Samverkan utan maktförskjutning
Strategin betonar samverkan och partnerskap. Erfarenheten visar att samstyrning inte automatiskt innebär maktdelning. För att undvika symbolisk inkludering krävs balanserad och tydlig samisk representation i styrande strukturer, resurser för deltagande och reellt inflytande över handlingsplaner. Tillämpning av principen om fritt och informerat förhandssamtycke behöver vara rådande. Inkludering utan reellt inflytande uppfyller inte kraven på meningsfullt deltagande.
Kumulativ påverkan och resursbas
Rennäringen är under kumulativt tryck från exploatering, rovdjurspolitik och klimatförändringar. Livsmedelsstrategin kan inte isoleras från dessa realiteter. Utan tryggad resursbas finns ingen långsiktig livsmedelsproduktion.
Kulturifiering och varumärkeslogik
Det är positivt att samisk matkultur lyfts fram. Samtidigt finns en risk att samisk kultur används för regional profilering utan att motsvarande makt och inflytande säkerställs. Samisk kultur får inte reduceras till gastronomisk attraktionskraft samtidigt som markkonflikter och rättighetsfrågor lämnas oadresserade.
Robusthet och krisberedskap
Rennäringen är ett av få livsmedelssystem i regionen som är ekosystembaserat, anpassat till nordliga klimatvariationer och mindre beroende av globala insatsvaror och långa distributionskedjor. Detta bör erkännas som en styrka i regional beredskap. Strategin bör integrera rennäringens erfarenheter i arbetet med klimatanpassning och resiliens.
VÅRA KRAV OCH REKOMMENDATIONER
För att strategin ska vara legitim, rättighetsförankrad och långsiktigt hållbar krävs att den:
- Erkänner samerna som urfolk och rennäringen som rättighetsburen näring, med hänvisning till dess särskilda juridiska och territoriella ställning.
- Integrerar matsuveränitet som vägledande princip, i linje med urfolks rätt att definiera sina egna livsmedelssystem.
- Analyserar och adresserar strukturella hinder i regelverk, stödformer och myndighetsutövning som påverkar samiska näringars förutsättningar.
- Erkänner aerpimaahtoe som jämbördigt kunskapssystem, och integrerar traditionell kunskap i analys, planering och genomförande.
- Säkerställer reell samisk representation och inflytande i alla delar av genomförandet, inklusive handlingsplan, uppföljning och resursfördelning, samt säkerställer att deltagande sker med tillräckliga ekonomiska och organisatoriska förutsättningar.
- Nyanserar tillväxtbegreppet genom att väga ekonomisk utveckling mot ekologisk och kulturell bärkraft, samt mot rättighetsbaserad markanvändning.
- Integrerar ett territoriellt perspektiv i mark- och planeringsfrågor, inklusive analys av kumulativa effekter av exploatering på renskötselns funktionella landskap.
- Säkerställer att samisk kultur och matkultur inte reduceras till regional varumärkesresurs, utan att kulturell profilering förenas med strukturellt inflytande, ekonomisk rättvisa och respekt för pågående mark- och rättighetsfrågor.
- Erkänner rennäringen som en strategisk resurs i regional beredskap och klimatanpassning, och integrerar dess ekosystembaserade erfarenheter i arbetet med resiliens, krisberedskap och självförsörjning.
- Inför uppföljningsbara indikatorer för jämlikt inflytande, resursfördelning, territoriell påverkan och strukturell förändring, så att samisk inkludering inte blir symbolisk utan mätbar.
AVSLUTNING
Ett urfolksperspektiv är inte ett tillägg, det är en förutsättning för rättvisa och långsiktig hållbarhet i Saepmie och länet. Om strategin ska bidra till robusthet och resiliens måste den erkänna att hållbarhet inte enbart är en fråga om ökad produktion, utan om relationen mellan människa, natur, kultur och rättigheter.
Hur nuläget definieras påverkar i hög grad vilka perspektiv som får genomslag i strategins fortsatta arbete. Mot denna bakgrund har vi bifogat en fördjupad analys av nulägesbeskrivningen och dess konsekvenser för rättighetsbaserade och territoriellt beroende näringar.
Vi ser fram emot en fortsatt dialog där dessa perspektiv tas på allvar.
Erika Unnes, Tankesmedjan Balve
Jerker Bexelius, Stiftelsen Gaaltije