En hållbar arktisk politik förutsätter att EU erkänner Saepmie som ett sammanhängande urfolksområde och utformar och utvecklar sin arktiska politik i partnerskap med samiska samhällen, med respekt för urfolkens rättigheter, kunskapssystem och relationer till land och vatten.
Ett sydsamiskt perspektiv på hållbar utveckling, urfolks rättigheter och markanvändning i Arktis
Sammanfattning
Detta policyinspel lyfter ett sydsamiskt perspektiv på EU:s arktiska politik och betonar att hållbar utveckling i Arktis behöver utgå från urfolkens rättigheter, kunskapssystem och relationer till land och vatten. För samiska samhällen är landskapet i Saepmie inte enbart en resurs utan ett levt kulturlandskap och ett levande arkiv av språk, kunskap och historia. Natur, kultur, språk och traditionella näringar är sammanflätade, vilket innebär att klimatpolitik, naturresursförvaltning och regional utveckling måste utformas med respekt för dessa samband. EU:s arktiska politik bör därför erkänna Saepmie som ett sammanhängande urfolksområde, säkerställa reellt samiskt deltagande i beslutsprocesser enligt principen om fritt, förhandsgivet och informerat samtycke (FPIC), samt integrera samisk traditionell kunskap, aerpimaahtoe, i policyutveckling och naturförvaltning.
Ingress
Arktis är inte enbart en geografisk region utan också ett område där urfolk under lång tid har utvecklat samhällen, kunskapssystem och relationer till naturen. Samernas traditionella område Saepmie sträcker sig över flera staters gränser och omfattar både arktiska och subarktiska regioner. Ur detta perspektiv behöver arktisk politik utformas med respekt för urfolkens rättigheter, kunskapssystem och samhällsperspektiv.
Detta policyinspel presenterar ett sydsamiskt perspektiv på EU:s arktiska politik. En hållbar arktisk politik är inte möjlig utan att urfolkens rättigheter, kunskapssystem och relation till land och vatten erkänns som grundläggande för regionens framtida utveckling. Arktis är därför inte en obebodd resursregion utan ett levt landskap där urfolk under generationer har utvecklat samhällen, kunskap och hållbara relationer till naturen. Erfarenheterna från Åarjelsaepmie visar varför ett sydsamiskt perspektiv är avgörande för utvecklingen av EU:s arktiska politik.
Saepmie och Åarjelsaepmie i ett arktiskt perspektiv
Saepmie (Sápmi) är det samiska folkets traditionella område och sträcker sig över stora delar av de arktiska och subarktiska regionerna i norra Europa. Åarjelsaepmie utgör den sydligaste delen av Saepmie och omfattar samiska områden i mellersta Norge och Sverige. Åarjelsaepmie visar också tydligt att de förändringar som EU:s arktiska politik adresserar – klimatförändringar, naturresursutvinning och markanvändning – påverkar hela Saepmie, även de sydsamiska områdena. För samiska samhällen är Saepmie ett levt landskap där kultur, språk, kunskapssystem och traditionella näringar utvecklats i nära relation till land och vatten över generationer. Ur detta perspektiv är Arktis inte enbart en geografisk region utan ett område där urfolkens relationer till naturen utgör en grund för samhällsutveckling och hållbar förvaltning av naturresurser.
Klimatförändringar, ökande markanvändning och den pågående gröna omställningen påverkar redan förutsättningarna för samisk kultur, språk och traditionella näringar i Åarjelsaepmie. EU:s arktiska politik behöver därför utformas på ett sätt som utgår från urfolkens rättigheter, säkerställer samiskt inflytande i beslutsprocesser och erkänner Saepmie som ett sammanhängande kulturellt och historiskt område.
Ur ett sydsamiskt perspektiv vilar samhällsutvecklingen på tre grundläggande principer: relationen till naturen och markerna, den traditionella kunskapen (aerpimaahtoe) samt balans mellan människa, djur och natur. Dessa principer har under generationer varit vägledande för hur resurser nyttjas och hur samhällen utvecklas i Saepmie. Markerna är inte enbart en ekonomisk resurs utan också en bärare av kultur, språk, identitet och traditionell kunskap. Samisk utveckling utgår från relationen mellan människa, djur, natur och landskap, där långsiktig balans och ansvar för kommande generationer är grundläggande principer för hur resurser används och samhällen utvecklas.
Ur ett samiskt perspektiv behöver arktisk politik också förstås i relation till frågor om makt, delaktighet och jämlikhet. Samiska perspektiv har historiskt varit underrepresenterade i regional och nationell policyutveckling, vilket bidragit till att beslut om markanvändning och samhällsutveckling ofta fattats utan tillräcklig förståelse för samiska förutsättningar. En rättighetsbaserad arktisk politik behöver därför utgå från principen ”Nothing About Us Without Us” – att beslut som berör samiska samhällen ska fattas med samiskt deltagande och inflytande genom hela beslutsprocessen.
Erfarenheterna från Åarjelsaepmie visar att Saepmie inte är ett homogent område och att olika delar av det samiska territoriet har skilda förutsättningar när det gäller markanvändning, demografi och samhällsutveckling. I sydsamiskt område sammanfaller ofta flera olika former av markanvändning samtidigt som det samiska samhället är mindre och mer geografiskt utspritt. För att EU:s arktiska politik ska vara relevant för hela Saepmie behöver den därför utvecklas i partnerskap med samiska företrädare från olika delar av det samiska området, inklusive sydsamiska samhällen.
För det sydsamiska samhället, Åarjelsaepmie, är representation och möjligheten att uttrycka våra perspektiv i politiska processer avgörande. Jämlikt deltagande handlar inte enbart om att bli hörd, utan om att samiska samhällen ges verkliga möjligheter att påverka beslut i frågor som rör våra marker, vår kultur och vår framtid. Att EU:s arktiska politik lyssnar till och inkluderar dessa erfarenheter är därför ett viktigt steg mot en mer rättighetsbaserad och hållbar utveckling i Arktis. Ett sådant deltagande är nödvändigt för att säkerställa att arktisk politik också leder till konkreta förändringar i hur markanvändning, naturresurser och samhällsutveckling hanteras i Saepmie. Sydsamiskt samhälle har viktiga erfarenheter att bidra med till utvecklingen av en hållbar och rättighetsbaserad arktisk politik.
Principram för arktisk politik ur samiskt perspektiv
En hållbar utveckling i Arktis förutsätter att arktisk politik utformas i enlighet med följande principer:
- Urfolkens rättigheter som grund
Arktisk politik måste utgå från erkännandet av urfolkens rättigheter, inklusive samernas rätt till inflytande över beslut som rör deras marker, naturresurser och livsmiljöer.
- Saepmie som sammanhängande urfolksområde
Politiska och geografiska definitioner av Arktis behöver erkänna Saepmie som ett sammanhängande kulturellt och historiskt område som sträcker sig över flera staters gränser.
- Samisk kunskap och balans som styrprinciper
Samisk traditionell kunskap och principen om balans mellan människa, djur och natur bör vara vägledande i utvecklingen av arktisk policy, naturförvaltning och klimatanpassning.
Ett samiskt perspektiv på hållbar utveckling i Arktis
För samiska samhällen i Saepmie kan hållbar utveckling inte reduceras till klimatmål, energiomställning eller ekonomisk tillväxt. Hållbar utveckling handlar om möjligheten att bevara och utveckla språk, kultur, kunskapssystem och traditionella näringar i relation till land och vatten.
När relationerna mellan människa, djur och ekosystem förändras påverkas inte enbart ekonomiska aktiviteter utan även kulturell kontinuitet, språk och kunskapssystem. Samhällsutveckling behöver därför ske med långsiktighet och med respekt för ekosystemens och kulturens bärkraft. Detta är också en förutsättning för resilienta samhällen i Arktis, där människor, natur och traditionella näringar kan anpassa sig till förändringar över tid.
Samisk livsfilosofi utgår från ett synsätt där människa, djur och natur är ömsesidigt beroende delar av samma system. Hållbarhet innebär därför inte enbart att minska negativ påverkan, utan att leva och utvecklas i balans med naturens villkor och med ansvar för kommande generationer.
EU:s arktiska politik behöver därför utformas utifrån ett bredare hållbarhetsperspektiv där ekologiska, kulturella, sociala och ekonomiska dimensioner behandlas som ömsesidigt beroende.
Arktisk politik måste omfatta hela Saepmie
Politiska och geografiska definitioner av Arktis överensstämmer inte alltid med den samiska verkligheten. Saepmie utgör ett sammanhängande kulturellt och historiskt område som sträcker sig över både arktiska och subarktiska regioner.
Åarjelsaepmie ingår formellt i EU:s arktiska politik, men de särskilda förutsättningarna i sydsamiskt område har i begränsad utsträckning uppmärksammats i den politiska diskussionen om Arktis. För att EU:s arktiska politik ska vara relevant och hållbar behöver den utformas med förståelse för Saepmie som ett sammanhängande urfolksområde och med perspektiv från hela det samiska territoriet, inklusive de sydsamiska områdena.
I Åarjelsaepmie är renskötselområdena ofta mer påverkade av annan markanvändning och därmed mer fragmenterade än i nordligare delar av Saepmie. Detta gör de sydsamiska betesmarkerna särskilt känsliga för ytterligare ingrepp och för förändringar i klimat och markanvändning.
Erfarenheterna från Åarjelsaepmie visar att arktiska förändringar inte enbart berör de nordligaste delarna av regionen, utan påverkar hela Saepmie – även de sydsamiska områden där markanvändningstrycket ofta är stort.
Klimatförändringar hotar samiska livsformer
Förändrade snö- och väderförhållanden påverkar direkt möjligheterna att bedriva renskötsel. I sydsamiskt område innebär klimatförändringarna bland annat fler isbildningar i snötäcket och mer oförutsägbara vintrar, vilket påverkar betesförhållanden och flyttleder.
Dessa förändringar påverkar inte bara näringsverksamhet utan även kulturell kontinuitet och kunskapssystem. Klimatförändringar i Arktis är därför också en fråga om urfolks rättigheter och möjligheten att upprätthålla traditionella livsformer.
Den gröna omställningen får inte ske på bekostnad av urfolk
För samiska samhällen är markerna grunden för kultur, språk, kunskapssystem och traditionella näringar. Markerna är mer än en resurs för renskötsel. Landskapet i Saepmie är ett levt kulturlandskap där natur, kultur och samhällsliv är nära sammanflätade. Marker och vatten utgör inte enbart betesmarker utan också hem, kulturmiljöer och platser där språk, traditionell kunskap och historiska erfarenheter har utvecklats över generationer.
Landskapet fungerar också som ett levande arkiv av samisk historia och kunskap, där ortnamn, kulturspår och bruk av markerna bär berättelser om tidigare generationer. När landskapet förändras genom olika former av exploatering påverkas därför inte enbart renskötselns förutsättningar utan även kulturarv, identitet och möjligheten att överföra traditionell kunskap mellan generationer.
Ur ett samiskt perspektiv är det därför avgörande att Arktis och Saepmie inte främst betraktas som nya resursområden för energi- och råvaruutvinning. Långsiktig stabilitet och säkerhet i Arktis kan inte enbart förstås i termer av geopolitik eller resursförsörjning. Den bygger också på livskraftiga lokalsamhällen, fungerande ekosystem och respekt för urfolkens rättigheter och livsformer. Mot denna bakgrund har utvecklingen av EU:s politik för kritiska råvaror och strategiska naturresurser särskild betydelse för Saepmie.
EU:s ökade fokus på kritiska råvaror, strategiska naturresurser och energiförsörjning innebär ett växande intresse för prospektering och potentiell utvinning av mineral och andra naturresurser i arktiska och subarktiska områden. Detta sker bland annat inom ramen för EU:s arbete med strategisk autonomi och kritiska råvaror. I Saepmie, inklusive Åarjelsaepmie, riskerar detta att öka trycket på samiska marker och ekosystem. Samtidigt påverkas många samiska marker redan i dag av andra former av markanvändning. I stora delar av Åarjelsaepmie spelar särskilt skogsbruk, turism och friluftsliv en central roll.
I samiskt område är skogslandskapet centralt för renskötselns vinterbeten, vilket gör förändringar i skogsstruktur och markanvändning särskilt kännbara för renskötseln. För renskötseln i sydsamiskt område är boreala skogar med hänglav och marklav avgörande för vinterbetet. Förändringar i skogsstruktur genom intensivt skogsbruk kan därför få direkt påverkan på renskötselns möjligheter att upprätthålla fungerande vinterbeten. I stora delar av Åarjelsaepmie är skogsbruket en av de mest omfattande formerna av markanvändning. Intensivt skogsbruk kan påverka tillgången till hänglav och marklav, förändra skogsstrukturer och bidra till fragmentering av betesmarker. För renskötseln innebär detta försämrade vinterbeten och ökade svårigheter att upprätthålla fungerande flyttleder.
I Åarjelsaepmie är renskötseln en central form av markanvändning i fjällandskapet främst under barmarkstiden och förutsätter tillgång till sammanhängande betesmarker och betesro för renarna. Turism och friluftsliv är viktiga verksamheter i regionen men kan samtidigt påverka renskötselns möjligheter att använda dessa marker, särskilt under känsliga perioder som kalvning och flytt mellan betesområden. Jämtland Härjedalen är en av Sveriges största fjällturismregioner, med omfattande vandringsturism, skidåkning och återkommande fjällevenemang. Den ökande användningen av fjällområden under både vinter- och sommarsäsong kan innebära störningar för renen under känsliga perioder, särskilt i samband med kalvning och under flytt mellan betesområden.
Samtidigt finns exempel på hur dialog mellan turismaktörer och samebyar kan bidra till bättre hänsyn till renskötseln. I Jämtlandsfjällen har till exempel samarbete mellan Svenska Turistföreningen (STF) och samebyar lett till anpassningar av verksamhet och besöksinformation i områden som Triangelleden. Syftet har varit att minska störningar för renskötseln samtidigt som möjligheten till friluftsliv i fjällen bevaras. Erfarenheterna visar att samisk kunskap och lokal dialog kan bidra till lösningar som minskar konflikter som uppstår när olika former av markanvändning möts i renskötselns landskap, och därigenom stärka en mer hållbar användning av fjällandskapet.
Även större transportkorridorer påverkar de samiska kulturlandskapen. Den öst–västliga europavägen E14 och Mittbanan samt de nord–sydliga transportstråken längs E45 och Inlandsbanan löper genom Åarjelsaepmie och skär igenom renbetesmarker på svensk sida. Tillsammans skapar dessa transportkorridorer barriäreffekter i landskapet och påverkar renskötselns möjligheter att använda betesmarker och upprätthålla fungerande flyttleder mellan olika betesområden.
I takt med att transportinfrastruktur i norra Europa får ökad betydelse för regional utveckling, gränsöverskridande transporter och frågor om beredskap, diskuteras även ökad trafik och utveckling av dessa transportkorridorer. Sådana förändringar kan få betydande konsekvenser för renskötsel och andra traditionella samiska näringar. Det är därför viktigt att planering och utveckling av transportinfrastruktur i arktiska och subarktiska regioner sker med hänsyn till samiska rättigheter, renskötselns behov av sammanhängande landskap och de kumulativa effekter som uppstår när flera olika former av markanvändning samverkar.
I Åarjelsaepmie finns även ett växande antal vindkraftsparker, och ytterligare etableringar planeras. Vindkraftsetableringar innebär ofta vägar, anläggningar och förändrad markanvändning i landskap som är viktiga för renskötselns vinterbeten. Utbyggnaden av vindkraft följs dessutom ofta av behov av nya kraftledningar och förstärkningar av elnätet för att transportera elen från produktionsområden till andra delar av landet. Sådan energiinfrastruktur kan påverka renskötselns möjligheter att använda betesmarker och upprätthålla fungerande flyttleder mellan olika betesområden.
I många samiska områden sker påverkan genom flera olika former av markanvändning samtidigt; skogsbruk, transportinfrastruktur, turism, energiutbyggnad såsom vindkraft och kraftledningar, gruvdrift samt annan exploatering. Den samlade effekten av dessa ingrepp kan gradvis förändra landskapets funktion och därmed förutsättningarna för renskötsel och andra traditionella samiska näringar.
I Åarjelsaepmie är renskötselområdena ofta mer fragmenterade än i nordligare delar av Saepmie, vilket gör dem särskilt känsliga för ytterligare ingrepp. Påverkan uppstår ofta genom ett växande antal projekt i form av skogsbruk, turism och friluftsliv, energiutbyggnad och annan infrastruktur. Varje enskilt ingrepp kan framstå som begränsat, men tillsammans kan de leda till fragmentering av betesmarker, störningar i flyttleder och kumulativa effekter som gradvis underminerar förutsättningarna för renskötsel och andra traditionella samiska näringar i regionen. Den gröna omställningen och utvecklingen av förnybar energi behöver därför genomföras på ett sätt som inte underminerar förutsättningarna för samiska näringar och livsformer.
EU:s arktiska politik behöver säkerställa att utveckling i regionen sker med respekt för urfolkens rättigheter och att beslut om markanvändning och naturresurser tar hänsyn till kumulativa effekter på samiska marker, renskötsel och traditionella näringar. En långsiktigt stabil och hållbar utveckling i Arktis förutsätter att urfolkens rättigheter, kunskapssystem och relationer till land och vatten respekteras och integreras i utformningen av regionens politik och resursförvaltning.
Samiska institutioner som jämlika partners i arktisk politik
Urfolksperspektivet i arktisk politik kan inte reduceras till konsultation. Samiska organisationer och institutioner behöver vara jämlika partners i utformningen av arktisk politik och i beslut som rör markanvändning, naturresurser och samhällsutveckling i Saepmie.
Detta innebär att beslutsprocesser bör utgå från principen om fritt, förhandsgivet och informerat samtycke (Free, Prior and Informed Consent – FPIC) i frågor som berör samiska marker, naturresurser och traditionella livsformer.
Historiskt har samiska perspektiv ofta varit frånvarande i regionala utvecklingsstrategier, vilket bidragit till att beslut fattats utan tillräcklig förståelse för samiska förutsättningar. En hållbar utveckling i Saepmie förutsätter därför att samiska samhällen ges reella möjligheter att definiera utvecklingsmål och prioriteringar.
Arktisk politik bör därför utformas med ambitionen att uppnå reell jämlikhet mellan urfolk och majoritetssamhälle, där samiska institutioner inte enbart konsulteras utan deltar som jämlika aktörer i beslutsprocesser.
Aerpimaahtoe i policy och planering
Samisk traditionell kunskap, aerpimaahtoe, är både ett kunskapssystem och en process där kunskap utvecklas och överförs mellan generationer. Den bygger på långvariga observationer av naturens kretslopp, ekosystemens dynamik och relationen mellan människa, djur och landskap.
Samisk traditionell kunskap är inte enbart historisk erfarenhet utan en levande kunskapstradition som kombinerar generationers erfarenheter med samtida innovation och utveckling. Den utgör därmed en viktig kunskapskälla för samhällsutveckling, hållbar naturförvaltning och klimatanpassning i Arktis. Aerpimaahtoe bör därför inte enbart betraktas som ett komplement till vetenskaplig kunskap utan som en del av de principer som vägleder beslutsfattande och förvaltning av naturresurser i Saepmie. Att integrera aerpimaahtoe i policy och planering stärker arbetet med biologisk mångfald, klimatanpassning och hållbar naturförvaltning i Arktis.
I de samiska språken finns begrepp och beskrivningar av naturens förutsättningar som saknar motsvarighet i andra språk. Samiska traditionella näringar, språk och kultur är nära kopplade till markerna. I Åarjelsaepmie är det sydsamiska språket särskilt sårbart. När markanvändning förändras påverkas därför också kulturarv, språk och kunskapssystem.
EU:s arktiska politik bör därför bidra till att säkerställa att utveckling i arktiska regioner sker med respekt för urfolkens rättigheter och att bedömningar av projekt tar hänsyn till kumulativa effekter samt till samisk markanvändning, kultur och traditionella samiska näringar.
Policyimplikationer för EU:s arktiska politik
Utifrån ett sydsamiskt perspektiv innebär detta att EU:s arktiska politik särskilt behöver:
- Erkänna Saepmie som ett sammanhängande urfolksområde, inklusive de sydsamiska delarna av regionen.
- Säkerställa urfolkens reella deltagande i beslutsprocesser, i enlighet med principen om fritt, förhandsgivet och informerat samtycke (FPIC).
- Stärka kraven på bedömning av kumulativa effekter vid utveckling av energi, infrastruktur och utvinning av strategiska naturresurser i samiska områden.
- Säkerställa att samiska företrädare från olika delar av Saepmie, inklusive sydsamiska områden, ges tydliga och stabila kanaler för deltagande som jämlika partners i utvecklingen av EU:s arktiska politik.
En rättighetsbaserad och hållbar utveckling i Arktis är inte möjlig utan att urfolkens kunskapssystem, samhällsstrukturer och relationer till land och vatten erkänns som grundläggande principer för utvecklingen i regionen.